Det som växer i din egen trädgård smakar annorlunda. Det är inte inbillning. Det handlar om mognad och färskhet. Men det är egentligen inte skörden som är poängen med att odla med barn.
Det är processen. Att gräva, plantera, vattna och vänta på att nåt ska hända. Att gå och kolla varje dag om det kommit upp nåt nytt. Att barnet som aldrig äter tomater äter tomaten de plockat själv.
Börja enkelt och snabbt. Sallad, rädisor och gräslök ger resultat på några veckor. Barn håller motivationen uppe när de ser att nåt faktiskt händer. Tomater tar längre tid men belönar med mer. Jordgubbar är nästan fusk — de sprider sig, ger mycket och barnen kan plocka direkt från marken.
Ge barnen nåt eget att ansvara för. En pallkrage, en kruka eller ett litet hörn som är deras. De ska vattna det, rensa det, följa det. Det behöver inte vara stort. Det behöver vara deras.
Dålig jord är det vanligaste skälet till att det inte växer. Upphöjda bäddar är det enklaste sättet att komma runt det — du fyller dem med ny bra jord och slipper brottas med lera eller grus. Det lönar sig direkt, och det är lätt för barn att komma åt utan att behöva böja sig ner i marken.
Plantera lite av varje och se vad som funkar. Blanda in ringblommor och solrosor — de ser bra ut, håller skadedjur borta och barn tycker om dem. Fortsätt med det som lyckades, byt ut det som inte kom upp. Det är egentligen det enda systemet du behöver det första året.
En liten odling är lika värdefull som en stor. Det handlar inte om hur mycket du skördar. Det handlar om att barnen ser maten växa och kopplar ihop det med tallriken.
