Barn behöver nåt som är deras eget i trädgården. Inte en yta de delar med vuxna utan ett eget gömställe, en stig som leder nånstans, en koja ingen annan riktigt äger. Det kräver inte mycket — men det kräver att man tänkt på det.
En koja behöver inte vara avancerad. Byggd av grenar och löv smälter den in i naturen och känns som att den alltid funnits där. Barnen bestämmer reglerna, bygger vidare, river och börjar om. Det är hela poängen.
Slingrande stigar som leder fram dit är lika viktiga som kojan i sig. En stig som ringlar bakom en häck, passerar några stubbar att hoppa på och sedan dyker upp vid en liten öppning — det är det som skapar känslan av äventyr. Barnen letar sig fram. De hittar stället. Det är deras.
Stubbar längs stigen tränar balansen. Låga buskar att krypa igenom ger nåt att ta sig förbi. Stenar att klättra på, pinnar att samla. Det behöver inte byggas eller köpas — det behöver bara planeras in när trädgården designas.
Det viktigaste är att det finns ett ställe som inte är vuxenträdgården. Inte grillplatsen, inte uteplatsen, inte rabatterna. Nånstans där de kan vara för sig själva och leka utan att det stör nånting.
